Som jag nämnt, har jag valt att "hoppa av" gymnasiet. Det finns många olika andledningar till det, men i grund och botten handlar det om att det viktigaste för mig är att vara en bra mamma till Joline. Det fungerade inte att kombinera livet som heltidsstuderna, ensamstående mamma när skolan ligger en bit bort. I slutändan var det Joline som drabbades då jag fick dåligt tålamod, var ständigt trött, ojämn i humöret, mindre närvarande och stressad. De tidiga mornarna när vi fick stressa till dagis och de långa dagarna ifrån henne fick mig att slutligen välja en annan lösning som är bättre anpassad till hur mitt liv ser ut just nu. Det svåraste är att acceptera att jag inte klarade det, att jag inte kan genomföra allt trots att viljan finns till 110 %. Priset för ett slutbetyg från gymnasiet var för högt eftersom att det påverkade mig som mamma alldeles för mycket och såklart även Jolines välmående.

Jag har alltid älskat att plugga och min motivation och drivkraft har varit på topp. Jag blev så rädd när jag kände att det förändrades, för när själva lärandet slutade vara intressant och kul försvann viljan att ge 100 % i skolan. Jag vill känna att jag lär mig, för min egen skull och att allt jag gör är det bästa jag kan åstadkomma. Sista dagen på höstlovet satt jag hemma och grät över att gå till skolan på måndagen. Då bestämde jag mig för att hitta en annan lösning som helt enkelt passar bättre in i mitt liv just nu och nu, när allting är klart, känns det helt rätt och jag mår redan så mycket bättre. Jag ångrar mig inte!

Från och med imorgon börjar jag att plugga på Komvux igen. Jag kommer att fortsätta att studera på heltid och mitt slutbetyg utfärdas av Komvux om ca. 2 år. Under tiden kommer jag ha möjlighet att jobba en del, då mycket på komvux kan läsas på distans. Den här lösningen känns totalrätt.

Ni läsare, som har följt mig sedan Joline föddes, minns väl alla plugg-nätter med Josefine
som har dokumenterats här på bloggen?