Jag tror inte att det är någon större skillnad att var 18 år eller 32 år, när det handlar om hur det är att vara just mamma. Att vara mamma handlar om att älska gränslöst, ge av sig själv och sin tid, göra det allra bästa för sitt barn i alla tänkbara situationer samt att uppfostra och ge barnet en trygg, stabil grund att luta sig tillbaka på. Det skiljer på hur man väljer att göra detta och vilka grundförutsättningar man har att utgå ifrån, men det behöver inte var beroende av ålder utan handlar oftast om vilken person man är, vad man har för historia, vart man bor osv...

Jag ser mig självklart som en ung mamma eftersom att jag fick mitt första barn många år under genomsnittsåldern för sitt första barn i Sverige, men jag ser inte annorlunda på min mammroll eller vad jag har för uppgifter, skyldigheter och plikter som mamma. Dock har jag, som jag nämnde tidigare - en sämre ekonomisk förutsättning. Den största skillnaden på oss yngre och äldre mammor tror jag att samhället skapar. Människor med ett utifrånperspektiv bildar sig en uppfattning utav vad de hört eller utifrån vad de sett vid ett enstaka tillfälle. Ofta blir yngre föräldrar kritiserade och granskade för saker som inte har någonting med rollen som mamma att göra. Tex, skulle det kunna bli världens uppståndelse och "bakom-ryggen-snack" om en 19årig, ensamstående mamma går på stan med sin barnvagn och röker. Helt plötsligt granskas hon och kritiseras - inte för att hon RÖKER utan för att hon är UNG MAMMA OCH RÖKER. Det finns hur många 40 + mammor i Sverige som går med sina barnvagnar och röker, men det betyder inte att den mamman blir ifrågasatt huruvida hon är en bra mamma eller inte, istället ifrågasätts rökningen.

Det är en större press att få barn tidigt, just för att alla håller ögonen på en - och då finns det ingen plats för misstag eller snedsteg eller minsta tvivel som förälder. Många letar fel, för att sedan kunna döma och när de hittar ett så förstorar dem det för att sedan kunna nicka belåtet och säga "vad var det jag sa..". Som ung mamma vill man leva upp till allas förväntningar och krav och det innebär kanske att man blir utbränd, känner sig ledsen, ensam, utanför och ständigt ifrågasatt.

Man måste utgå ifrån att varje förälder - varje mamma - gör sitt allra bästa, varje dag, för att det ska bli så bra som möjligt för barnet. Vi kan inte kritisera varandra och leta fel på varandras agerande, så länge det handlar om små, oväsentliga saker som inte går ut över barnets välmående. Man har inte rätt att döma den ensamstående mamman som behöver barnvakt ganska ofta, om man själv lever i kärnfamiljen och är två om att dela ansvaret. Det är inte okej att ösa skit på den 21 åriga tjejen som dricker en cider för mycket på krogen när barnet är hos pappa, medan det finns ett hundratals andra mammor & pappor runtomkring henne som gör precis på samma sätt, men som på något sätt har andra rättigheter.

Jag vill inte behöva försvara mig. Jag gör så gott jag kan. Oftast räcker det till, men ibland brister det och då finns jag där och försöker att laga det som gått sönder. Jag är långt ifrån perfekt - jag är inte ett ideal för den perfekta mamman MEN jag är den absolut bästa mamman till Joline för att jag känner henne utan och innan och vet vad, när, hur och varför hon behöver någonting. Joline finns ständigt i mitt bakhuvud, även om hon är på dagis, hos pappa, hos mormor eller gammelmormor. Jag försöker att pussla och planera så att jag ska få så mycket tid med henne som möjligt - precis som de flesta andra föräldrar gör. Jag är inte bra för att jag försöker vara en bra, närvarande mamma - det är vad jag vill göra och vad jag valde när jag valde att behålla bebisen i magen. Jag vill inte ha cred och är inte starkare än någon annan. Jag vill hylla alla, som gör sitt allra bästa!