Jag fick ett sorgligt mejl från en utav mina läsare. Jag kände igen mig så i det hon skrev, nästan som om jag själv skrivit det. 14 år gammal, ensammast i världen och fast i en mörk spiral av ätstörningar, självskadebeteende, utseendefixering, noll självkänsla och världens sämsta självförtroende. Jag blev så ledsen av att läsa hennes berättelse. Som fjortonåring borde man njuta av livet, av friheten och allt det fantastiska som händer just då, inte ligga ensam hemma i mörkret utan livslust.

Jag ville svara någonting klokt, men det är så svårt att uppmuntra när jag själv vet hur mörk tillvaron känns för henne just nu. Inga ord hjälper, framtiden skriker.. så jag skrev de enkla orden "jag vet precis hur det är." Jag identifierade och jämförde och berättade en del utav min historia och hur jag mår idag. Att jag är så otroligt tacksam för den mörka perioden i mitt liv, eftersom att jag fått den viktigaste kunskap en människa kan ha - livserfarenhet. Jag skrev att hon inte är ensam, för att jag och så många andra varit där och vi vet, vi vet precis hur det är när man bara vill dö, när livet känns totalt meningslöst.

Kom igen nu, tjejen. Kämpa på! Håll ut! Jag finns här, på avstånd, som en liten mejlkompis "över internet".

Idag svarade hon. Väldigt enkelt: "Tack. Jag sov så jävla gott i natt, efter ditt mejl igår. Underbart!". Det var så skönt att läsa, att något så enkelt kan förändra livet lite för någon annan. ♥