Hur är det att vara du och leva ditt liv, just nu?
Det är inte så lungt, tryggt och harmoniskt som jag skulle önska. Just nu är det lite kaos. Jag försöker att hitta en balans i det liv som inte alls blev som jag hade trott och planerat. Jag är sådan som person - att jag behöver en stabil tillvaro där det flyter och fungerar, för att jag ska fungera inuti. Att inte veta hur morgondagen ser ut och att sakna en "ettårsplan" gör så att jag känner mig väldigt rotlös och otrygg.

Vad är det som inte blivit som du planerat och velat?
Det var när jag separerade från Jolines pappa som allting började. Jag både tappade bort mig själv och hittade mig igen. Det tog tid att hinna den där tjejen bakom alla fasader och jag kämpar fortfarande med att komma på vem jag är och vem jag vill vara, utan honom bredvid mig. Jag har lärt mig otroligt mycket om livet och om mig själv - som att jag har ett extremt kontrollbehov över livet just nu och framtiden. Jag vill veta och känna att jag har kontroll, fast i själva verket kan vi aldrig kontrollera livet.

Varför tror du att du har ett sådant kontrollbehov?
Det kan vara för att personer har "kommit och gått" i mitt liv lite som de själva velat. Tex. så har jag ingen kontakt med min pappa och det är ingenting jag lider av eller känner att jag tagit skada av, men kanske har jag påverkats utan att jag själv kan identifiera det.

När hittade du "dig själv" och din plats i livet?
När jag fick reda på att jag väntade Joline kände jag "Äntligen". Helt plötsligt kändes allting så väldigt rätt och jag är så otroligt tacksam att hon flyttade in i min mage, precis vid det tillfället. Det blev perfekt. Jag trivs bra i mammarollen, det är min grej, även om jag tappade bort Jasmine ett tag.

Hur är du då, som mamma?
Jag är kärleksfull och kramas, pussas och bär runt mycket på Joline. Hon har blivit ganska bortskämd med att få komma upp när hon vill (om man nu kan bli bortskämd med närhet?). Ibland kommer hon och sträcker upp armarna och vill tanka energi, när jag stressar med maten, då tar jag alltid upp henne och så får hon sitta på höften. Så har det varit ända sedan hon föddes.

Jag är inte överambitiös utan väldigt enkel i min mammaroll. Jag försöker att vara lyhörd hela tiden så att hon känner sig bekräftad och älskad. Jag tar med Joline överallt så hon är van att anpassa sig. Det är inte riktigt min mammagrej att sitta och leka på golvet i flera timmar, min tid kommer snarare när vi kan leka konstruktivt. Nu gör vi många "vuxengrejer" så Joline kan många roliga, annorlunda saker för att vara 2 år. Jag tycker att vi har en mamma-dotter symbios som funkar för oss.

Vad tar du med dig från din egen uppväxt?
Min mamma har alltid haft en ärlig och öppen kommunikation med mig. Jag har fått svar på mina frågor vilket har resulterat i att jag känt mig trygg. Jag har litat på mamma och känt att jag kan prata med henne - som en bästa vän. Det är en sådan relation som jag vill att jag och Joline ska ha.

Det är viktigt att minnas att vi inte äger våra barn, vi har dem till låns. Vi har inte rätt att beröva dem deras frihet - de har rätt att ta sina egna beslut och välja sina egna vägar att gå. Respekt ska förtjänas och om vi bemöter våra barn med respekt, får vi samma tillbaka. Jag tycker att en bra förälder ska våga vara förälder och sätta tydliga gränser men samtidigt uppmuntra barnet att vara sig själv och våga gå sin egen väg!