I dag är jag stolt över mig själv. I går pluggade jag hela kvällen och var enormt effektiv. Det känns så skönt idag att kämparglöden är tillbaka och känslan att "ja, jag klarar det.." har återvänt. Jag satt ihopkrupen på en köksstol med mysbelysning och stor, varm, lila filt igår och skrev i princip klart min del utav vårt gemensamma psykologiarbete. :-)

Joline härmar efter ljud och läten hela tiden. Hon har blivit jätteduktig på att prata och förstå, så hon lär sig nya ord varje dag. Hon kan ropa efter Jimena och det är hur gulligt som helst. När vi gick hem från dagis här om dagen så sprang Jimena före och då ropade jag på henne att vänta och några sekunder senare hakade Joline på "iiiiimenaaaaaaaa". Hon ropar även min lillasyster Amelias namn och hennes vän Katja. Hon kan säga "TAGGA" och börjar dansa i samband med att hon hör ordet. Sjunger jag på en sång med ett visst tonläge eller melodi kan hon ganska snabbt göra någonting liknande.

De senaste veckorna har varit minst sagt intensiva då Joline kommit in i någon mildrare variant av trotsåldern. När jag säger åt henne eller när hon inte får som hon vill kastar hon sig på golvet och skriker rakt ut och gråter krokodiltårar och hulkar efter "maamaaaa". Hennes "utbrott" kan variera i längd, men hon är ofta enormt envis. Jag har känt mig som en värdelös mamma eftersom att allting har varit gnälligt och fel. Vad vi än har hittat på har det bara varit gnäll och protest och mycket gråt. Hon vill helst bli buren av mig hela tiden eller att jag ska sitta vid henne. Joline har alltid varit väldigt mammig, men nu har det kommit tillbaka extrremt mycket igen. Jag undrar verkligen hur det kommer gå när vi ska lämna henne på dagis i augusti. Jag tror att Joline kommer spilla tusentals med tårar innan hon vänjer sig ordentligt och hon kommer bli så ledsen när jag ska lämna henne. Det kommer bli en riktig pers för både mig och Joline att klara att vara ifrån varandra så mycket, men självklart vänjer man sig. För Joline kommer det att vara katastrof när alla andra barn ska rycka och ta i saker hon leker med eller kasta dockorna i dockvrån. Man märker det tydligt när Joline och Jimena leker, att Joline är mycket mer ego och van vid att alltid leka ostört. När Jimena rycker tag i någon sak rycker inte Joline tillbaka, utan hon sätter sig ner på rumpan och gråter så att underläppen skakar och ropar på mamma. Mitt barn är en riktig mammagris. :-)

Vi har ansökt om dagis från 1 augusti.
Vilka är era erfarenheter av dagis?