När jag ser tillbaka på det 1,5 året som gått sedan Joline föddes undrar jag på allvar hur jag överlevde utan att få ordentligt psykbryt. Jag har under perioder levt på i princip ingen sömn alls, men ändå tagit hand om Joline hela dagarna, skött allting i hemmet och pluggat på IV/KOMVUX 100 %. När man är mitt uppe i "det" är målet att överleva.
I efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Hur gör man?

När jag var gravid läste jag så fint om det lilla spädbarnet i böcker och tidningar och att en liten, väldoftande och ljuvlig bebis bara "sover, äter och bajsar" och att de mest sover och sover och sover..

.. Så föddes vår underbara, väldoftande och ljuvliga bebis, Joline. Hon sov aldrig. Vi kom från förlossningen till BB med en sovande bebis sedan sov hon i princip ingenting på 2,5 månad. På BB fick vi promenera fram och tillbaka med en panikskrikande bebis och väl hemma fick hon kolik och hade totalt vänt på dygnets timmar. Ca. klockan 17:00 på eftermiddagen började Joline att skrika och sedan skrek hon till ca. 05:00 på morgonen. På dagarna åt hon. Hon åt flera gånger i timmen. Hon åt hela, hela tiden och om hon somnade en stund så var det när hon åt och tog jag bort bröstet vaknade hon igen. Jag borstade inte tänderna på 6 veckor och jag hade alltid en bebis på armen när jag kissade och bajsade, för hon var mitt plåster. När jag var där, mitt i all kolik och allt skrik i kombination med noll sömn kändes det lungt. Jag tyckte inte att det var någon fara alls. Joline skrek men jag var nykär och förälskad i min underbara bebis, så det gjorde inte så mycket. Det är efteråt, när jag ser ett kritvitt spöke med röda ögon på kort och tänker tillbaka eller får det berättat för mig som jag inser att det är otroligt hur man överlever.

Kämpa på alla sömnlösa mammor & pappor, ni överlever!