Igår lämnade jag tillbaka min nyckel till Andreas & det var väldigt känslosamt. Jag kramade om honom länge innan jag ville ge honom nyckeln, för det kändes så avslutat när jag gjorde det. Då tog "vi" och "vårt" slut på riktigt. Det är alltid känslosamt att vara i den gamla lägenheten, för där började vi resan som en familj tillsammans med Joline. Det var vår första lägenhet och vi inredde den tillsammans, levde där tillsammans och planerade en framtid tillsammans. Nu är det så tomt och kalt där och det känns inte som hemma, men jag har så många minnen därifrån. Ångest. Gränslös lycka. Tårar. Ljuvliga bebis Joline. Det var där vi firade vår första jul tillsammans med Joline och hennes ettårsdag. Det hade inte varit lika känslosamt om vi hade flyttat därifrån tillsammans, för då hade vi lämnat för någonting nytt, men nu är han kvar i det som var vårt.

.. samtidigt är det en lättnad att stänga dörren och gå.

Alla som separerat med barn kan nog identifiera sig med dessa känslor. Det gör ont när kärnan spricker och det gör ont när en person som står en nära förblir en gestalt i bakgrunden. Dock går de där ledsna och sorgsna känslorna över när det gått en stund, man landar lite, tar några djupa andetag och kommer på varför man ville därifrån och varför det faktiskt är omöjligt att leva tillsammans. Jag är nöjd med att leva ensam och vara ensamstående mamma, för jag mår bättre såhär, men samtidigt är det okej att sörja och våndas, för det är en del i allt som har med separationer att göra.



Joline & Andreas busar i sängen på ett hotellrum i Göteborg :-)