Girls, you need to eat.
Jag har mycket egen erfarenhet av att må dåligt. I perioder har jag straffat mig själv med att inte äta, skurit mig eller utsatt mig själv för situationer som jag inte kunnat hantera, eller som jag sedan mått dåligt av. Då hade jag inte möjlighet att kontrollera vad som hände i mitt liv, vilka som lämnade mig eller sårade mig. Jag kände mig så värdelös och saknade all kärlek och respekt till mig själv och mitt eget liv.
Jag både ropade på hjälp och ville vara i min ensamhet med mitt självdestruktiva beteende. Utseendefixeringen i samhället är fruktansvärt tuff i dag och som ung tjej på väg ut i livet och mitt i tonåren för att hitta sig själv är det inte lätt att orka stå emot. Mitt liv har varit underbart på så många sätt men när jag var 11 år började det att gå snett. Jag hatade att jag inte fick bröst och att min kropp var så lång, rak och okvinnlig. Jag hatade mig utseende och att ingen ville ha mig. Jag började att klä mig i "killkläder", alltid mjukisbyxor och stora tröjor/T-shirts och håret i en stram tofs. På så sätt räddade jag mig själv från att bli bortsållad av killarna. Jag föll inte på mållinjen utav var aldrig med i matchen.
I sexan slutade jag att äta mat. Jag blev fixerad av att vara smal. Åt i princip bara russin, gröna äpplen och drack vatten under en sommar. Jag hatade mig själv men hade så många runt omkring mig som älskade mig att jag ibland glömde bort att vara den där vilsna tjejen i hopp om att finna sig själv.
När jag började högstadiet blev jag helt plötsligt populär. Från att ha varit en nobody, till att bli hon som alla busvisslade efter och ville adda på msn. Jag blev förvirrad och rädd utav all uppmärksamhet som jag inte alls var van vid. Samtidigt älskade jag att vara någon som alla ville ha. Dock gick även detta över styr. Jag klev upp klockan 4 på morgonen för att locka håret, sminka mig, välja kläder och bli perfekt. Orkade inte med skolan och levde enbart för att få bekräftelse. Den vackra tjejen som verkade så världsvan hade en trasig själ. Jag blev enbart uppmärksammad för mitt utseende och var alldeles för ung för att ge mig in i allt jag gav mig in i. Jag tvingade mig själv att bli vuxen. Träffade helt fel kille vid fel tillfälle. Det var kanske inte honom det var fel på men som sagt, jag var för liten för att ha sex och bli tafsad på. Kände mig så fel och osäker medan jag slängdes in i vuxenlivet. Måste bara tillägga att jag hade mycket roligt under den här perioden också. Det var en underbar tid utan ansvar och med roliga minnen men såhär i efterhand vet jag att jag skadade mig själv på många sätt.
Under en period när jag precis träffat Andreas skar jag mig väldigt mycket och mådde extremt dåligt. Det var den värsta och mest extrema tiden som jag mådde dåligt. Jag hade älskat en kille på ett destruktivt sätt i flera års tid och var så olyckligt kär. Under den tiden hade jag även en massa andra pojkvänner. Andreas blev en del av min räddning men jag vill också påpeka att jag räddade mig själv. Jag tillät mig själv att till slut må bra. Jag kände själv hur otroligt trött jag var på att gömma knivar, diska knivar, ha ont, gömma sår och straffa mig själv och personer i min omgivning.
Jag kände mig också sviken av alla lärare på skolan som inte såg eller vägrade att se att jag mådde dåligt. Jag räckte upp händerna mitt framför mina lärare på lektionerna och hade stora, blodiga sår på handlederna. Ingen rapporterade och jag kände mig ensammast i världen. I dag är jag besviken och arg för att de inte vågade ta sitt vuxna ansvar. Jag har min underbara vän Christoffer att tacka för att det uppmärksammades och jag fick hjälp. Vi fick åka akut till BUP, barn och ungdomspysk men jag kände inte att de hade något att erbjuda mig. Tillsammans med Andreas och min familj blev jag bättre och skaffade mig självkänsla och självförtroende.
Det tog tid att läka alla sår. Jag har fortfarande inte beartbetat mycket i mitt förflutna men känner inte heller att det är rätt tidpunkt för det nu. Någon gång så vill jag gräva fram allting igen, men just nu vill jag bara fokusera på att må bra och vara lycklig för att jag har Joline.
Jag har underbar självkännedom och vet så mycket mer om mig själv nu än jag gjorde då. Jag har så många fina minnen från min tonår men också mycket hemskt som jag tvingade mig själv att gå igenom. Allt detta har stärkt mig och i dag skulle jag kunna tänka mig att hjälpa andra unga, tjejer som är i samma situation som jag var då. Jag tänker inte ofta på vad som hände då för jag känner mig stark nog idag men jag har ärr på mina handleder och ben som alltid kommer att finnas där. På ett sätt är jag stolt över dem och att jag lyckades hjälpa mig själv till att bli den Jasmine som jag är i dag och jag kan stå för dem utan att känna att jag måste försvara mig.
Hoppas att jag hjälpt någon ensam och vilsen själ därute så att du vet att du inte är ensam. Jag, som är så stark nu, satt på rummet och skar mig i handlederna för några år sedan. I dag är jag mamma till världens finaste tjej och kan jag så kan du! Tillåt dig själv att älska dig själv och bli älskad. Bestäm dig för att du vill må bra och börja leva ett värdigt liv.
Kram Jasmine
Verkligen fint skrivet. Sorgligt att du haft det så svårt, men skönt att du verkar ha kommit förbi det och mår bra nu.
Själv har jag också haft det svårt under min uppväxt. För mig bestod större delen av min mellanstadietid, och hela högstadiet av ständig mobbing. De första åren fysisk med att folk tog mitt pennskrin, jagade mig hela lunchraster osv för att de sista tre åren övergå i psykiskmobbing. Jag fick aldrig vara med, folk flyttade sig när jag kom. Blev utskrattad på muntliga redovisningar, lämnad i ett stort köpcentrum ensam på klassresa.. jag mådde skit alla dessa år och är fortfarande så här 6 år senare påverkade av det. Det dröjde lång tid innan mitt självförtroend var uppe på ytan iaf, men jag lider fortfarande av scenskräck. Även för mig var lärarna blinda, de gjorde inget åt det som skedde. Och jag vågade inget säga av rädsla att det skulle bli värre. Med detta vill jag bara säga att jag vet hur det känns att må väldig dålig, och jag lider med alla som varit utsatta för samma öde som mig eller dig. Det är först nu som jag insett att det finns personer som kan bry sig om en som jag. Har på senare tid fått en underbar vän som gör min dag på alla sätt och viss, jag är evigt tacksam att hon finns och räddar mig.
Hoppas du får en jätte skön jul och att du slipper må så där dåligt igen. Njut av Jolines förta jul i stället:)
Kram Maria
Väldigt modigt av dig att skriva om allt detta svåra, jag tror att det kan hjälpa väldigt många att förstå att de inte är de enda som mår dåligt eller behandlar sig själva dåligt. Att se att det faktiskt kan bli bra till slut är viktigt när man är inne i ett negativt beteende.
jag blir så tagen av det du berättar, beundrar dig verkligen!
Du är stark Jasmine, på så många olika sett.
Många som ser men lika många som är rädd,
för att säga vad det ser för rädsla att såra.
Stark gjort .!
Tycker det var jävligt starkt av dig att skriva det här! och glad över att du kunde komma över det! :)
Hej Jasmine!
Jag har läst din blogg ända sen du var gravid, är dock lite dålig på att kommentera..
Ville bara säga att det var väldigt fint skrivet detta. Men samtidigt väldigt väldigt sorgligt. Det är sorgligt att se att var och varannan tjej mår dåligt pga hur de ser ut och så vidare. Vi är värda så mycket mer än vad vi tror!
Det är härligt att höra att du iaf mår mycket bättre nu och att du känner dig stark, för det är du!
Kram
<3
Jag satt och grät mig igenom hela inlägget, rös och fick en sådan otrolig känsla. Vilket underbart inlägg Jasmine! Känns skönt att du inte mår såhär längre, och jag önskar dig, Andreas och Joline all lycka till. Du har den bästa bloggen på hela blogg.se. Personlig, underbar och med en alldeles för söt dotter.
Kram
Modigt och förtroligt gentemot oss läsare att berätta om dina svåra perioder. Jag är helt övertygad om att många som läser din blogg beundrar och ser upp till dig. Många har säkert dig också som förebild i flera avseenden! Det du nu berättat gör dig än mer beundransvärd och visar att kärlek och inre styrka kan övervinna allt! En riktigt god jul önskar jag dig. Jag tror att du skulle bli en underbar barnmorska eller polis! Tror även att socionom skulle passa dig utmärkt där du kan hjälpa barn och ungdomar som har det svårt. Själv arbetar jag som domare och det är ett fantastiskt intressant yrke som jag rekommenderar!
Starkt av dig att orka gå tillbaka och berätta om tiden då du mådde som sämst, det måste ha varit jobbigt. Du är en enormt bra förebild, och det är som du säger, från att ha varit på botten kan man ta sig upp och skaffa sig ett meningsfullt liv! Joline är otroligt söt och alla som tror att hon kommer få en sämre uppväxt för att ni är så pass unga har fel, jag är helt säker på att hon kommer få världens bästa barndom! Hoppas att du i framtiden får chans att ta tag i dina problem, för även om du är världens lyckligaste nu, så mår man alltid bäst av att få bearbeta sina problem. Lycka till i livet, jag beundrar dig stort!
Kram på er!
Du är riktigt modig. Det är så många som hycklar i denna värld, döljer allt bakom en putsad fasad. Du är en av få som jag tror kan hjälpa andra i liknande situationer just för att du är ärlig och står för att livet inte är perfekt.
Själv kan jag känna igen mig i det du skriver från mina år som tonåring, just att allt känns så förvirrande. Jag börjar hitta mig själv nu, jag kämpar varje dag med att försöka gå min egna väg och det är verkligen inte lätt. Det är så många som tycker och tänker för högt ibland. Avundsjuka och tävling mellan nära vänner, helt absurt egentligen.
Vill tacka dig för stärkande ord. Personer som du får mig att kämpa vidare.
jag skulle ALDRIG kunna tro att du har mått så extremt dåligt. Jag har läst din blogg från början och alltid trott att du var en stark tjej med mycket starkt självförtroende.
Ett sorgligt men starkt inlägg som berör. Fortsätt att kämpa och jag tror att som du skriver så kan du någon gång behöva bearbeta det som var svårt och jobbigt under den tiden.
Och som du skriver, det går att komma ur det.. Jag sitter här själv med ärr på mina armar som ett minne från destruktivitet, anorexi och posttraumatisk stress... Idag flera år senare har jag familj och en underbar son på 13 år och njuter verkligen av livet..
Var stolt Jasmine...
Känner igen mig i mycket av din text. Det är sant som du säger att man måste tillåta sig att må bra, om man inte gör det blir det ingen förändring och man fortsätter att må dåligt. Även om man får mycket stöd från sin omgivning så måste man lära sig att tycka om sig själv och det är det svåraste utav allt.
Verkligen jätte fint skrivet. Starkt av dig att skriva och lägga utt denna text.!
tack. /M
Jäkligt fint skrivet. Och otroligt modigt av dig att lämna ut dig själv på det här sättet, i en text. Ha det bra.
Fint skrivet.. Texten visar hur stark du är, att all motgång gjort dig starkare . Du är en underbar mamma..
Hoppas allt 'r bra me dig =)
