En längtan efter något jag aldrig tidigare känt
Stockholms broar har jag ännu inte bränt.

Vackra blåmärken på insidan av mina lår.
Stockholm är min fristad så långe jag får. 

Händer, läppar, ögon som brinner.
Stockholm, jag är på väg igen, när jag hinner.

Så jävla fel som det kan bli, är vi
Stockholm, i ditt skimmer kunde vi inte låta bli.

Godmorgon. Idag ska mama äta mysig lunch med Paulinne,
som drar till Thailand och Australien länge. Jag ska även köpa
några julklappar och paket till Jolines adventskalender. ♥

Finalen av Ensam mamma söker igår, vad tyckte ni? Grät ni också när Linda och Christian fick varandra? Jag satt som vanligt och snörvlade och torkade krokodiltårar. Det var så fint och just Linda har någonting extra, hon ser så passionerad och sensuell ut och så är det något speciellt med hennes ögon. Och så valde Emma precis rätt tycker jag. Nu ska jag titta på extraavsnittet där man får se vad som faktiskt hände sedan. Kanske återkommer jag med mer Ensam mamma snack, senare.

Kramar.

Det här var min resa, "så fel men så rätt", sa du.
Stockholm är vackrare och mer uthärdligt nu.

På en förortsgata står jag, väntar på dig som är sen.
Stockholm är vackrare med dina fingrar på mina höftben.

Kan jag röra vid dig? Är det sant att du är här?
Stockholms vackraste trappuppgång är där vi är. 

I en hall får jag uppleva hur mjuka läppar känns 
Stockholm stad är så varm att hon bränns.

Livet i mig. Livet omkring mig. Livet i dig.
Stockholm blir aldrig lika vackert som dig och mig.

Lördagkväll med lillasyster, bästa vän, finaste dottern och repris av
dagens match där Djurgården mötte Brynäs. Spännande.
Självklart har vi laddat med livets godispåse.

Fruktansvärd, oerhörd, innerlig och obeskrivlig känsla.
Återkommer med en dikt.

Den här dikten skrev jag nu. På två minuter.
Det är alltså ingenting genomtänkt. Kanske inte så fint.

Jag äter ångest till lunch under ett smutsigt tak i Gamla stan,
kanske vänjer jag mig vid smaken, för just nu är jag inte van.

Det här är min resa, med för tjocka lår och risigt hår.
Stockholm gator känns oändliga, när jag inte vet vart jag går.

Mätt på olycka, går jag vidare i de jeans som inte passar in.
Jag hör min gälla röst, hur den skär sönder mönster i periferin.

Det här är min resa, med blöta strumpor i trasiga skor.
Stockholm gator känns oändliga, när jag inte vet vart du bor.

Varje hudnyans får mig att reagera och vända mig om,
Vill att det ska vara du men får lägga fler på minnet som dom.

Det här är min resa, med fel historia, fel geografi,
Stockholms gator känns oändliga, när det aldrig blir vi.

Joline har feber. Vi har varit hemma och haft mysdag framför filmer. Hon har varit fullkomligt nöjd med att bara ligga i min famn och äta ost och kex. När hände det senast, att hon bara kunde ligga och njuta? Jag såg på Mamma, pappa, barn med henne sovandes i min famn. Började gråta alldeles för många gånger, men kärnfamiljen är verkligen min akilleshäl och det var många känslor som jag kunde identifiera mig med. Lycka, obeskrivlig kärlek, besvikelse, sorg, misstänksamhet, uppgivenhet, ilska.. Det är inte lätt att hålla ihop en relation. Jag beundrar er alla som kämpar på, som ger 100 % och som försöker hitta lösningar.

Jag tittade på Joline lite extra länge, när hon låg i min famn och konstaterade ännu en gång att jag bara känner enorm lycka och stolthet över att jag vågade stå upp för min graviditet och gå min egen väg. Hon är perfekt. ♥ 

"Mitt emot går dom trasiga spåren, där ingen varit sedan förra våren,
kommer ihåg när vi kysstes bakom träden. En stund av kärlek, en doft av världen."

Hockey 2010. ♥




Jag och Annika var i Stockholm lördag-söndag denna helg. Huvudgrejen var matchen mellan DIF-MODO, men efter matchen gick vi till en Rockbar och spenderade större delen av kvällen där, och slutligen hamnade vi hemma i varsin obeskrivligt skön hotelsäng med chips och cocacola. Och massvis av tjejsnack. När vi åkte hem kände vi båda att det var den första, men absolut inte sista livematchen vi såg på Hovet.

Ställde klockan och smög upp tidigt. Joline sover fortfarande. Jag har tänt några ljus och lyssnar på finaste musiken. Det är ett lager snö på marken igen! Så mysigt. ♥

Mama åker till Stockholm lördag-söndag. Healing för själen.

Som de flesta av er läsare redan vet, har jag ingen kontakt med min pappa. Jag har träffat honom några gånger, när jag var yngre, men inte tillräckligt många gånger för att verkligen greppa hans personlighet. Jag vet inte vem han är. Pappa. Jag vet att jag är väldigt lik honom till utseendet och när jag ser på bilder, ser jag min egen blick i hans. Vi båda har något sorgset och ont begravt i ögonen, djupt därinne. Och jag har hans allvarliga mun. Hans spetsiga näsa.

Ända sedan jag var liten, har vuxna människor, terapeuter och kuratorer velat hävda att min ångest skulle ha berott på det faktum att jag vuxit upp utan pappa. Jag har alltid hävdat motsatsen. Min ångest och det självdestruktiva beteénde jag hade för några år sedan, berodde på något helt annat. Faktum är att jag växte upp med en pappa. Min lillasysters pappa Henrik blev också min pappa. När jag var ca. 3,5 år frågade jag mamma om jag fick kalla honom för pappa och hon svarade mig att jag skulle göra det som kändes bäst. Sedan dess var han min pappa. Idag är han inte min pappa, men han fanns där under den viktiga tiden då någon måste köra till innebandyträningar och heja längs terrängspåret på löptävlingen. Han och hans familj fanns där när jag var liten, och gav mig en komplett familj. Det var tillräckligt för att ersätta min biologiska pappa.

Jag saknar inte min pappa. Jag kan inte sakna någon jag aldrig lärt känna. Och jag vägrar vara ledsen för vad jag inte har, när jag kan vara glad och stolt över vad jag har. Jag fick världens bästa mamma. Min älskade mamma - en krigarinna, som kämpat för mig, varje dag, sedan den dagen jag föddes. Hon har fyllt alla tomrum som kanske från en början fanns. Jag känner ingen tomhet. Ingen sorg. Ingen saknad efter ytterligar en förälder. Min mamma är min stolthet, min förebild och den allra starkaste person jag mött.

Jag fick också växa upp med och bli formad av, min älskade mormor, som är världens snällaste människa. Min fina mormor, som också hon är en krigarinna, fast på ett annat sätt. Min mormor som skänkt sitt liv och sin tid till oss. Som så många gånger älskat oss på ett självuppoffrande sätt. Som jag vet skulle dö för oss.

Som om detta, tillsammans med all annat kärlek, inte skulle vara tillräckligt? ♥

Allt det här, bara bubblade till ytan, när jag lyssnade på min kusin Jimmys otroliga låt "Ateljé8", som även ni läsare kan höra, om ni söker på Jimmy Åkesson på Spotify. Tänk vad en låt kan orsaka magont.

Inatt hämtade Andreas Joline till sängen, när hon vaknade och gnällde. Joline har inte sovit mellan oss sedan hon var 1 månad gammal, sedan dess har hon alltid somnat i sin egen säng och sovit där hela natten. Ibland, som när hon varit sjuk, har man nästan önskat att hon kunde somna i vår säng, men det brukar inte fungera. Hon somnar alltid bäst, alldeles själv, i sin egen säng.

Dock så låg hon tätt intill och nära inatt och det var väldigt mysigt. Vi tog lite sovmorgon och kom försent till frukosten på dagis. Jag hämtade då fotolappen från igår och beställde hela paketet. Spännande! 

Vinterblek. Utväxt. Trött. Finnig. Trevligt?
Nej, solning 30 min och färgning av hår ikväll. Ett måste.

Idag har Joline fotografering på dagis. Hon verkade väldigt glad över det, så kanske, om vi har tur, ser hon glad ut på kortet. Ska köpa fina ramar och sedan ge bort i julklapp till släkt och vänner. Kommer också bli roligt att jämföra med hennes kort från förra året, då håret var brunt och väldigt kort. Hon har verkligen förändrats så på bara ett år! Jag har också beställt en jätteförstoring på Noomi och Joline som ska sitta i mitt sovrum. Kommer bli kanon. Prinsessorna ♥

Jag vill inte somna.. jag vill inte ha måndag. Det är så ljuvligt med ledighet. Så obeskrivligt att lyssna på ballader av Ulf Lundell och Di Leva, skratta eller gråta, drömma mig tillbaka till gamla bebisbilder, smyga in och titta på Joline. På min dotter. På mitt liv. Det är så skönt att känna harmoni. Det är så befriande att hinna tänka, rensa huvudet, skriva, reflektera, ringa bästisen. Ringa vännen.. Hämta Joline och bädda ner oss under samma täcke, och somna tätt intill. Jag älskar att vara din mamma. Tack, fina du, för att jag får vara din mamma.

♥

MÖSSTIPS TACK! Jag vill ha en sån där "Norrland" mössa med långa
skinnlappar på sidorna. Vet ni vad jag menar? Vart köpter man?

Vårt gröna, harmoniska vardagsrum. Myskvällar med tända ljus här är
bästa livet. Jag älskar verkligen den starka, gröna färgen i kontrast med
det vita. Hur ser det ut i era vardagsrum?