MIN ÅSIKT:Varför inte vänta med att skaffa barn?Jag läste någonstans att detta var planerat.Föst måste jag ge dig beröm för du verkligen tar mamma rollen på allvar men helt ärligt är det för tidigt,barn ska inte ha barn,även om man klarar av det så blir allt så knasigt,din mamma va 18 när hon fick dig,du va 16 när du fick joline,hela ung-mamma-grejen smittar av sig och Joline kanske inte blir mer än 14 innan hon går runt med en kula på magen,om inte så har inte du upplevt tonåren som alla tror,du har inte levt ett "normalt" 16-18 års liv,du har inte gjort dom där busen med flickorna inte sprungit och badat ute i sjön fast det är storm och oväder,du hann inte uppleva det där crazy livet,vi lever bara en gång och borde ta vara på den tiden vi har,lära oss på våra misstag,på våra med och motgångar,leva ut tonåren,tonårs busen och sedan skaffa oss ett litet knyte,är det kul att vara 34(?)när joline blir myndig?Tänker på din mamma också,hon fick aldrig uppleva att ha en 17 åring hemma,en 17 åring som skäller,slår i dörrar och ger kramar,vid 17 års åldern brukar man vara som mest beroende av mamma,en känslig tid...min fårga till dig är- varför så tidigt? vad får du ut av det?du skulle kunna väntat och fått söta lilla Joline om 5 år när du gått ut skolan,när du skaffat lite mer livserfarenhet !

Jag svarar: Jag accepterar din åsikt när du tycker att det ungt att skaffa barn när man är 16,17 eller 18 år. Men du saknar grund i det du skriver angående mig och min mamma, om att jag inte levt som en tonåring osv. Jag tycker att det är onödigt att du berättar för mig vad jag missat, vad som hade varit bäst, att allting har gått i arv.. Du kunde i stället ha valt att prata "kring" ämnet och om unga föräldrar i allmänhet, för visst finns det dem som passar in på din beskrivning ovan och säkert känner igen sig i en hel del utav det du skriver.

Jag gör det inte. Eftersom att Du inte känner mig har du ingen aning om vad jag upplevt under mina 16 (snart 17) levnadsår. Jag har en hel del livserfarenhet och bär med mig en massa kunskaper angående livet. Jag har inte åkt på räkmackan om man säger så men jag är känner mig lyckligt lottad som får bära med mig så mycket lärdom från upplevelser jag gått igenom. För mig kändes det som absolut rätt tidpunkt att bli mamma. Jag tvingade mig själv att bli vuxen redan när jag var 14 år och kände inte alls att jag passade att leva som en "normal 14åring". Och om man frågar sig, hur är ett "normalt" 16-18års liv? För DIG är det kanske att busa med tjejkompisarna och slippa ta ansvar men för MIG var det att få ta del utav den här upplevelsen, att vara gravid, föda och nu ta hand om och uppfostra ett barn. Det var vad som kändes ämnat för mig och vad som kändes normal och naturligt. Jag känner att jag redan haft den tiden i mitt liv och jag trivdes inte speciellt bra med att leva så, att bara driva omkring.. Jag mådde tvärtom väldigt dåligt under den perioden i mitt liv och sörjer inte att den är över. Jag upplever den på ett annorlunda sätt nu, med mina vänner som har barn, njuter jag utav den sköna tiden med barnvagnspromenixer, fixa och lunch på stan, mysa och leka med barnen. Och jag ser inget problem i att vara 34 år när Joline är 17, varför skulle det vara ett problem? Min mamma har inte sett det som något problem. Och mamma saknar nog inte att jag inte bor kvar hemma helller, för vi träffas ofta och har en jättebra relation. Vi har haft våra tonårsbråk, vi kramar fortfarande.. Jag ser inte mig själv som ung mamma, utan som mamma. Jag är en mamma som vill ge mitt barn det bästa och alltid vara ett stort stöd för henne. Åldern har inte varit ett hinder för mig. Jag har kanske en gammal själ, för det är det livet jag lever nu, med barn, som känns rätt och naturligt för mig. Det kan hända att du fortfarande har en annan åsikt men var snäll och acceptera att det är mitt liv och mina val. Jag är övertygad om - att jag valde rätt!