Graviditeten

Vilka var dina favorit kläder?
Mina gråa, mjukisbrallor med kameltå och långa, tajta men stretchiga linnen från Gina Tricot.

Vad var din/dina favorit rätter?
Älskade nästan all mat, och det varierade från vecka till vecka.

Vad var dina/din favorit dryck? 
cocacola, som jag inte alls varit förtjust i tidigare, kunde jag bli jättesugen på. Och Jokk!

Vad tyckte du inte om?
Fet mat var ingen hit, så som pizza och hamburgare.

Var det någon favorit rätt som ändrades? 
Inte som jag minns.

Vad var du mest sugen på?
Chips och cola. ;-)  Fin gravidkost.

Hade du halsbränna?
Inte någonting, vet knappt vad det är..

Hade du sammandragningar?
Nej, inte mycket alls.

Mådde du illa?
De första 12 veckorna var jag främst känslig för lukter, det fick mig att spy.

Vilken sovställning var bäst? 
På sidan med kudde bakom ryggen, så belastningen inte skulle bli så stor, och en kudde under magen. Jag byggde en fästning kring mig själv varje kväll, så Andreas fick ligga och vinka till mig på andra sidan kuddmuren.

När var din BF dag?
23 december.

Gick du över tiden? 
Japp, 10 långa dagar.

Hur mycket gick du upp i vikt?
Ca. 20 kilo.

Hade du mycket vätska i kroppen? 
Ja, på slutet sade det pang och så såg jag ut som en svullen, matglad, högblank mamma.

Hur var ditt psyke?
Väldigt bra, om jag får säga det själv, men kanske har Andreas en annorlunda uppfattning. Jag var inte speciellt känslig, men kanske mer än vanligt och inte arg eller dramatisk, snarare lugnare.


Gnällde/klagade du?
Nej, det var någonting jag försökte skippa.

Vad trodde du det var för kön? 
Visste att det skulle vara en flicka, hjärtat och magkänslan sade det.

Visste du vad det var för kön?
Nej, jag hade int fått det bevisat, men jag var säker ändå.

Hur låg ditt SF mått?
Minns inte, men över det högsta strecket i v. 40, en jätte mage!

Var du rädd för något?
Hemorrojder.

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag ville ta den som den kom och försöka "hänga med kroppen", fick en bra och lugn förlossning.

Hur ser du på graviditeten idag?
Underbar. Njut. Det är en magisk tid när man går i en liten "gravidbubbla" och allting kretsar kring bebisen.

Förlossningen

När började din förlossning?
2 januari kl. 04:30 på morgonen.

Hur började den?
Vaknade utav en värk.

När åkte du/ni in till förlossningen? 
ca. 08:30

Varför?
Värkarna blev starkare och tätare och vi hade en bit att åka i dåligt väglag,
pratade med dem på förlossningen och de tyckte jag skulle komma in.

Vem/vilka åkte du in med? 
Mamma och Andreas.

Fick du/ni åka hem igen?
Nej.

Vilket sjukhus skedde förlossningen på?
Karlskoga Lasarett

Hur mycket var du öppen när ni kom in? 
3-4 cm.

Vad hände under tiden du/ni låg inne på förlossningen?
Jag försökte härda ut värkarna och grinade av uppgivenhet ett par gånger men till slut kom en underbar bebis.

Vilka/vilken var med under förlossningen?
Mamma, Andreas, en undersköterska och en barnmorska.

Tog du nått smärtstillande?
En liten dos morfin efter halvvägs.

Grät du?
Ja, två gånger.

Vad tyckte du var jobbigast?
Känslan av att "det kommer aldrig bli klart".

Var du rädd för något?
Att ta morfinsprutan.

Hur lång tid tog det?
11 timmar från första värken hemma.

Hur ser du på förlossningen idag?
Häftigaste jag gjort. Beundrar min kropp nått enormt. Cred till kvinnokroppen!

Barnet

Vad blev det för kön? En flicka
Hur mycket vägde barnet? 3890 g
Hur lång var barnet? 51cm (men det var felmätning, egentligen 54)
Vad var huvudomfången? 37
Hur mådde barnet? Jätte bra.

Igår hade jag och Joline en skön dag med långpromenad, där jag fick spy ut lite ilska över min livssituation till Josefine, som så snällt lyssnade, tack! Vi brukar turas om att spy galla varannan gång ungefär och när den ena börjar ”jag hatar det här... blir så jävla arg...” så säger den andra ”Ja, jag förstår.. mm, det är okej att känna så”. Det är så skönt med Josefine eftersom att vi turas om så mycket med att trösta, pigga upp och finnas till hands. Under en period behöver den ena av oss den andra mer, och senare är det tvärtom. All tid med dig är guld vännen.

Vi började även smida planer inför ett kommande projekt med unga tjejer som vi vill genomföra. Ni får veta mer när vi kommit längre i våra planer. Vi känner båda att vi har så mycket att dela med oss av och jag vill vara den person för någon annan tjej, som jag själv saknade när jag var 13 år.

Sedan käkade vi onyttig lunch på stan. Pizza! Och sedan lite attackpluggning inför engelskaprovet som vi hade på eftermiddagen. Det gick sådär, kändes inte allt för bra och defenitift inte så bra som jag hoppats på. Men jag tänker alla alla fingrar och tår för att det åtminstonde blir vg.

I bland, när jag står med Joline på armen och dammsuger eller lagar köttfärssås och är grymt trött och stressad kan jag komma på mig själv att tänka ”är jag verkligen bara 17 år?”. För mig är det så naturligt att jag är 17 år och har Joline. Det är en självklarhet att jag var 15 när jag fick reda på att jag gravid. Det känns inte konstigt att det är så, det känns bara rätt. Men, om jag inte hade Joline, vad skulle jag göra då? Vad gör en sjuttonåring som inte har barn? För mig går det inte att tänka en tillvaro utan Joline. För mig, som har levt i bebis och barnlivet så länge nu, är det en självklarhet att det är Joline som ger mitt liv mening. Men, jag förstår också att andra sjuttonåringar hittar viktiga meningar med sitt liv, även om de inte har barn. Det är bara det, att det är så svårt att förstå ibland, att jag är 17 år och har åstadkommit så mycket. Och jag är så himla tacksam för att jag slapp åka räkmackan genom livet. Utan min livserfarenhet vore jag så skör och naken. Det är ju alla taggar som har gjort illa mig, som har stärkt mig och lärt mig och jag är så otroligt tacksam över det. På riktigt.

Jag var nyligen på babycafé tillsammans med massa mammor och bebisar och barn i olika åldrar. Bebisskrik, prat om bajs och blöjor, protestskrik, glädjetjut och ni som har barn vet precis hur det är. En skön stämning, där alla har små barn. Där samtalsämnena är självklara. Där alla vet hur det är, där man alltid kan känna sig förstådd. Alla är mammor. Alla har barn.

Min gamla lärare från högstadiet var där med sin bebis. Och en annan lärare från min gamla skola. Hennes barn var jämnårig med Joline. För mig kändes det inte konstigt alls. Jag kände mig inte underlägsen eller annorlunda. Visst, jag har inte två bilar, inget fint hus, jag är inte gift, jag har inte undansparade pengar på banken, jag har inte jobbat i 15 år; men jag är mamma.Och där kommer likheterna som suddar ut olikheterna. Som gör att det faktiskt går att mötas ändå och gör skillnaderna minimala, när man faktiskt för dem på tal.

För jag har varit gravid och jag har fött min bebis, vaknat tidigt varje morgon i 15 månader, haft en kolikbebis som skrikit dygnet runt, ammat tjugofyratimmaromdygnet, pressat broccoli och mosat morötter, lagat små frikadeller och bytt tusentals bajsblöjor. Jag har kokat nappar, nappflaskor, gjort välling, plockat leksaker, tvättat pyttesmå strumpor, jollrat, badat, lekt och sett till att min fina dotter har haft allt hon behöver. Jag är 17 år, en annan mamma kanske är 42. Vi är båda mammor. Vi älskar våra barn högst av allt på jorden. Den ena ut av oss valde att vänta och göra allt i rätt ordning, den andra valde att vända lite på ”regeln om att göra saker i rätt ordning”.

Jag är ingen sämre mamma för att jag är 17 år. Det kommer jag aldrig att tycka. Jag har gjort mitt allra bästa och varje dag gör jag allt jag kan för att vara en bra mamma till Joline. Vissa månader har hon kanske fått Coopblöjor istället för Liberoblöjor, men hon är 15 månader och har knubbiga ben och är lycklig och mår bra. Vi har lyckats, jag och Andreas och vi har världens finaste dotter. Jag vet inte vem jag ska tacka för det.. jag kanske ska tacka oss.

Jasmine Magnusson 3 april 2009