HÄR kan ni läsa vår nya blogg på Mamas hemsida. ♥

Haft haft en helmysig dag med livets tjejer. Det är alltid lika mysigt att
lukta på Noomis bebishus. Det är alltid lika härligt när hon ler mot mig.
Joline tycker också så mycket om henne - hon har nästan blivit som en
lillasyster. Det är bra för Joline med barn runtomkring sig hemma också,
så hon blir bättre att dela med sig av leksaker osv. För några småsyskon
på riktigt kommer hon nog aldrig att få, inte från mig iallafall.

.. från Josefine. Ett medlemsskap i Djurgården hockey, såklart.

Jag och Joline har ätit middag och skålat i mjölk och vatten. Vi skålade för något varannan gång. Jag skålade för oss, för vårt liv och för att jag älskar henne. Joline skålade för sitt kalas, för Levis, för kusinerna och för "det goda köttet du har gjort, mamma". Dessa små stunder tillsammans är så viktiga och betydelsefulla. Det är just då, när vi sitter ner och bara har det lungt och skönt - som jag känner hur underbart vårt liv är. Tillsammans.

Det finns inget annat liv, jag hellre hade velat leva, än det jag lever med dig. ♥

Fånga era drömmar. Följ era hjärtan.

Kanske har ni läst om den försvunna 51åriga kvinnan Eva, från Nora/Örebro? Ja, om inte, kan ni om ni vill läsa om detta på Expressen eller Aftonbladet. Skillnaden mellan detta försvinnande och "alla andra" är att det drabbade vår familj. Vår Eva. I andra fall är det så lätt att skapa en distans till allt det där hemska. Till alla mord. Alla våldtäkter. Alla barn som svälter. Alla krig. Det är "vi" här och "dem" där. Trots att man blir berörd, är det svårt att verkligen förstå all grymhet som finns i vår värld. Hur kan grymhet samarbeta med allt det vackra? Hur kan vi få så många fina, ljuvligt doftande bebisar varje dag och hur kan så många börja älska - när det samtidigt finns dem som släcker ett liv. Som släcker någons hopp. Någons dröm.

En sån här tragedi blir också en väckarklocka. Det skakar om. Värderar jag rätt? Vet alla jag älskar, att jag älskar dem? Visar jag dem? Gör jag rätt för mig i övrigt? Är jag en god medmänniska? Följer jag mina drömmar? Fångar jag dagen? Såna frågor. Såna, och tusentals gällande Eva. Vi vill alla ha svar.

Älskade dotter; du ligger inne i min säng och sover bland vita duntäcken och vaniljdoftande värmeljus. Som vanligt tog det tid innan du slappnade av och somnade - du vill dricka ditt vatten, kissa en extra gång, hämta ännu en nalle, kramas en gång till.. När jag bar tillbaka dig för sista gången kramade du mig hårt och länge, så bad du mig sjunga "Bä bä vita lamm". Innan jag gick upp andades jag in doften av ditt hår, andades in kärleken till dig och höll andan för att spara ögonblicket. Då, för några timmar sedan, var du min tvååring. Nu, om några timmar, är du min treåring. Tre magiska år ♥

Denna natt för tre år sedan var min sista natt som gravid. Min sista natt med dig inuti magen. Då visste vi inte vem du var, om du var en pojke eller flicka, om du skulle få pappas bruna ögon eller mammas blåa. Vi visste inte om du skulle få mammas envishet eller pappas eftertänksamhet. Vi var så nyfikna, så förväntansfulla. Jag lade mig kring midnatt och somnade till drömmar om dig. Vi hade redan väntat 10 extra dagar men jag kände mig lugn och tålmodig - jag visste att du skulle komma när du var klar. Redo för oss.

Jag vaknade kl halv 5 på morgonen av en första värk. Jag hade haft tur och sluppit onda förvärkar så smärtan chockade mig först. Jag smög upp och duschade varmt, sedan dämpade jag smärtan med värmekuddar och försökte slappna av till lugn musik. Efter någon timme väckte jag pappa som slutförde vår packning till förlossningen. Kamera, filmkamera, mammas godis, pyjamasbyxor..

På förlossningen i Karlskoga gick jag fram och tillbaka i korridoren. Jag gick. Och gick. Och vände, för att gå tillbaka. Det var smärta, längtan, förväntan, rädsla, lugn - alla känslor på samma gång. Vi kämpade där, för vi längtade så efter dig. Klockan 15:46 eftermiddagen den 2 januari föddes du - vår långa, smala bebis. Du skrek och jag upprepade samma sak gång på gång "jag klarade det" och "det blev en flicka". 42 veckor + två dagar, hade nu resulterat i DIG. Älskade, fina bebis.

Nova Joline Alexandra, 3890 gram kärlek. Jag vill att du ska veta att den sekunden när jag fick känna din hud under mina fingertoppar.. det ögonblicket, då kände jag mig så fullständig. Så hel. Du ändrade mig, min värld och mitt perspektiv på omvärlden under en enda minut. Jag kommer för all framtid att minnas den minuten som den mest färgstarka i mitt liv.

Nu har det gått tre år och det är så många saker jag vill skriva. Det finns så många ord att välja mellan för att beskriva kärleken och lyckan över att du finns i mitt liv, men när jag skriver ner dem känns de ändå inte tillräckliga. Så, jag försöker inte ens - jag skriver att jag älskar dig. Att jag älskar dig över allt annat, alltid.

Jag lovar dig att jag varje dag, under resterande delen utav ditt liv, ska göra allt som står i min makt för att vi ska ha det bra. Jag lovar att jag varje dag ska ge dig all min kärlek. Jag ber redan nu om ursäkt för de gånger då jag kommer att höja rösten onödigt mycket, då jag kommer ha dåligt tålamod eller för lite tid. Jag ber om ursäkt för de gånger jag inte hinner lyssna och för de gånger jag inte förstår dig, trots att jag försöker. Jag hoppas att du, när du läser detta, känner att vi haft en liv tillsammans. Vi två. Jag hoppas att du känner att jag funnits där under varje viktig minut utav ditt liv och att kärleken har nått fram. MAMMA ÄLSKAR DIG, Joline.

Jag och My är matvrak.
Ikväll bombar jag er med bilder, okej?

Hej alla fantastiska läsare. Alla ni underbara människor som troget följer mina textuppdateringar, där jag skriver om mitt och Jolines liv. Det betyder mycket för oss att just NI finns där runt om i världen och skriver fina kommentarer och uppmuntrande ord. Vårt liv tillsammans är till 99 % av tiden alldeles ljuvligt, men så finns också de stunder när ryggsäcken är lite tyngre att bära - och då muntrar ni upp. Tack för det.

Året 2010 har varit ett omtumlande år, sett ur ett känslomässigt perspektiv. Jag har dock börjat vänja mig vid att det är så jag fungerar. Jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen, och känner så starkt. Men detta år har sammanfattningsvis varit ett återhämtningsår från förra året, då jag och min ungdomskärlek Andreas separerade. Då jag tvingades ge upp bilden av kärnfamiljen som jag så länge längtat efter och som jag dessutom kämpade med själ och hjärta för. Jag tappade bort mig själv då och hamnade på noll - det har sedan tagit tid att återfå min harmoni och balans. Att hitta tillbaka till lugna, trygga och poetiska Jasmine. Till pyssliga hemmatjejen som faktiskt trivs ganska bra ensam. Det tog tid, men det här året fick jag tiden. Jag fick massvis utav tid med mitt älskade hjärta, fick ett jobb, flyttade till min 3:a där jag förövrigt fått väldigt fint.. Detta, och massa mer.

Det här året har också varit fantastiskt för att My har fått lilla Noomi, efterlängtade prinsessan. ♥

Till nästa år önskar jag vänner och familj LYCKA. Jag önskar er läsare att ni följer era drömmar och hjärtan, så att ni slutligen når dit ni vill oavsett om vägen känns oändlig. Jag önskar min dotter all världens kärlek och massvis utav kunskap. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara en bra förebild för henne under 2011, och för resten utav våra liv. Jag älskar er vänner. Jag älskar er familj.

Mitt nyårslöfte handlar om att jag ska kriga. Och vinna. Och förlorar jag, ska jag resa mig och kriga igen. För jag tänker följa mitt hjärta och mina drömmar nu - tills jag når dit jag vill. Under den här tiden vill jag utvecklas och bli en bättre människa samt vara en närvarande och kärleksfull mamma. All kärlek. / Jasmine och Joline

Ett försenat God Jul till er alla. Jag tog ett litet break från bloggen nu under julen. Det senaste ni hörde från mig var att jag grät över alla de saker jag inte hann med till julen - men det gick såklart över. När jag lade mig var det fullständig harmoni eftersom att jag fått "lätta" lite på trycket. Jag somnade med en good-feeling. Och så kom julafton. Världens finaste prinsessa kom och väckte mig efter en ovanligt lång sovmorgon. Vi smög tillbaka in på hennes rum och öppnade klapparna från julstrumpan - två stycken Lotta på Bråkmakargatan filmer, samt en tomteklänning att ha på julafton. Sedan åt vi frukost och öppnade fler julklappar, tittade på nya filmerna, sov lunch och därefter blev det mer julafton hos Gammelmormor och Gammelmorfar. Joline blev så glad av tomten, av alla julklappar, av all choklad och allt godis! Vi rockade loss bland papper och snören till Minnahs skiva med klassiker som Alone, Piece of my heart.. Det blev strålande såklart.

På kvällen när världens bästa tjej somnat, smög jag in och tittade på henne, pussade en gång extra och bara satt kvar en stund. Jag förstod då att jag hade lyckats. Trots tårar, för lite julgodis och noll julmusik.

Så brast det. Tårar rinner, snoret rinner, jag hulkar och försöker få fram vad som är fel.. Men ingenting är fel, det är bara det "att jag faktiskt gjort så gott jag har kunnat, även om vi inte har någon hemmagjord knäck". Jag gråter för att jag har enorma krav på mig själv. Det blir så påtagligt när det är jul, och alla tävlar mer eller mindre medvetet med varandra om vem som varit ute i bäst tid, vem som ordnat flest hemmagjorda godissorter, vem som har finast gran och vem som fixade bästa julklapparna..

Och julklappar finns det, i massor. Joline har morgonfilm (Lotta på Bråkmakargatan) i sin julstrumpa, samt en julklänning. När hon vaknar ska vi springa ut och titta i grötskålen som vi ställt utanför, för att se att tomten verkligen varit där och ätit! Sedan blir det lååång och mysig frukost med den griljerade (MEN färdigkokta) skinkan och alla världens goda pålägg. SÅ till den efterlängtade julklappsöppningen - där det gömmer sig Lundby Dockhus med möbler och en Hoppetossa (Pippis båt) och tillhörande figurer. Där väntar också nya pyjamaser och fler Astrid Lindgren filmer.

Det är svårt att vara förälder ibland, när tid inte finns och när man vill så mycket mer än man hinner. När Joline ständigt kallar mig för Dumma, dumma mamma trots att jag gör allt som står i min makt för att göra henne till världens lyckligaste prinsessa. Nej, nu torkar vi tårarna och dammsuger köket. Sedan andas jag ut.

Det blev jul i år också.

Idag jobbade jag sista dagen innan julledigheten. Jag har tagit ledig alla mellandagar och börjar först den 3 januari, då Joline hunnit fylla 3 år och vi fått massvis av kvalitetstid med varandra. Underbart. Dock känner jag en enorm stress inför att allt ska bli så där superduperbra, känner ni också prestationsångesten?

Imorgon ska jag handla de sista julklapparna (YES, ute i sämst tid)
Uppdaterar då med bilder.

Tack du vackra, du har inspirerat mig så
Till Stockholm kröp jag för att lära mig gå

Tack för att du drömmer, för att du brinner
Stockholm, jag krigar tills jag vinner

Tack för den vackraste hud någonsin
Till Stockholm "du är hans, han är min"

Tack för tillbakalämnad nyckel till mitt inre
Stockholm - hjärta, själ, blod, kött och sinne

♥